Jag har i hela mitt liv bott i Österåker, en förortskommun till Stockholm med över 50 000 invånare. Under den första delen av mitt liv var det benen, cykeln eller kollektivtrafiken som jag var hänvisad till. Sedan blev det körkort och bil (första bilen var en VW bubbla från 1965 med 6-voltssystem).
Att bo i Österåker och arbeta i centrala Stockholm kan vara en utmaning både som bilist och som kollektivtrafikresande. Många behöver dessutom kombinera flera olika trafikslag.
Det som behövs är först och främst ett fungerade vägnät, man ska komma ihåg att vägen används av alla trafikslag – allt från gående till 60-tons lastbilar – och att bilen enligt många är en frihetssymbol, jag kan bara hålla med.
Bilen möjliggör att individen kan åka vart man vill när man vill. Men det förutsätter att individer har råd med bil (bilen är allt för viktig för att bli ”statens kassako”). Vägarna måste vara öppna för bilar (allt fler begränsningar via förbud eller avgifter/skatter).
Energi till bilen till rimliga kostnader (allt fler regleringar och ökande kostnader). I dag hotas alla dessa tre nödvändiga förutsättningar och i förlängningen friheten att åka vart som helst när som helst.
Med vänlig hälsning, Magnus Hultgren